Depression?
Just nu känns allt hopplöst. När jag gick i gymnasiet så hörde jag talas om att ett stort skäl till depression för många var arbetslöshet. Det kunde jag inte förstå då. Varför går folk och gräver ner sig för något sådant? Det är väl skönt att bara gå runt och slappa, inte ha några plikter eller något ansvar!? Nu vet jag hur det känns. Jag bröt ihop i onsdags. Bara grät och grät. Dels för att jag insåg att jag är arbetslös, dels för att mina föräldrar sa de mest okänsliga orden och dels för att min älskling inte är här än på två veckor. Jag har full förståelse för att vissa blir djupt deprimerade i samma veva som de blir arbetslösa.
Och överallt hör man hur svårt det är för ungdomar att få jobb i dagens läge. Man måste ha utbildning.
Hela julen tjatade hela jävla familjen på mig att jag skulle börja plugga. Okej, då pluggar jag väl då!! Ni kan väl bestämma kurs åt mej också, medan ni ändå håller på!! Jag var så förbannad. Blir någonting bättre av att jag sätter mej och pluggar för att alla andra vill att jag ska göra det? Jag själv kommer definitivt inte må bättre av att göra något mot min vilja!
Och låt oss tänka efter nu. Vad är det för arbete jag vill ha? Butiksarbete. Behöver man någon lång utbildning för det? Nej. Men min familj verkar inte se någon framtid i butiksarbete. Nej, jag ska vilja ha något högutbildat, välbetalat arbete. Okej, men då kommer alla mina inkomster gå till min psykolog för jag kommer inte att må bra av att göra något jag inte vill göra! Snälla, familj, förstå! Snälla, föräldrar, förstå att jag aldrig kommer kunna leva upp till mina perfekta systrar. Jag kan inte! Jag har försökt, men i slutändan vill jag bara kunna vara mig själv! Jag hatar när folk ska pressa mig! Eller folk och folk…mina föräldrar.
Jag saknar dej!
I wanna lay you down on a bed of roses
for tonight I'll sleep on a bed of nails!
I wanna be just as close as the Holy Ghost is
and lay you down on a bed of roses.