Nöjd ändå
Nog trodde jag att det skulle dröja åtminstone ett par år till innan gamla klasskamrater går och skaffar barn, men det var tydligen dags redan nu. Förlovade, gravida och bor hemifrån. Man kan ju bara inte låta bli att vara avundsjuk.
Men samtidigt känner jag ingen vidare press. Jag har i vilket fall som helst inte råd med barn och att flytta hemifrån. Jag förstår inte hur folk har råd…
Dessutom ska jag inte klaga nu när jag har min drömprins! Det är för bra för att vara sant, att det blev vi två! Jag älskar verkligen honom!
Men visst tittar man ner på sin mage ibland och undrar när den ska bli större. Hur det kommer att kännas. Man blir ju nyfiken. Jag längtar verkligen tills jag lever ett riktigt Svensson-liv men samtidigt gör det inget att det dröjer lite till. Då har jag ju något att se fram emot!
Och ett annat skäl till att jag inte ska klaga är ju att jag har världens sötaste systerson. Det är fantastiskt att följa hans framsteg och utveckling. I början var han bara en liten räka som knappt öppnade ögonen förutom när han fick mat. Nu är han ett litet fem månader gammalt barn som skrattar, äter riktiga portioner, blir arg och känner igen sina föräldrar. Det är otroligt.
Veckans TV-serie: Scrubs