Onsdagen den 24 november 2010

Den tjugonde november för fyra år sen satt jag och David i hans soffa med pirrande magar och försökte fokusera på vilket TV-program det nu var vi tittade på. Den kvällen vände sig David mot mig och pussade mig på kinden och sedan dess har vi varit ett par.

I helgen har det pirrat i våra magar igen, nåt så kolossalt!

Vi ville självklart fira våra fyra år tillsammans och hade bokat bord på Storan, restaurangen där David jobbade förr. Alla i personalen var jätteglada över att ha David som gäst och att få träffa hans sambo. Vi fick restaurangens bästa bord och satt och njöt av utsikten över stora torget och pratade om varandra och våra fyra år. Vi drack hur gott vin som helst (vill ni dricka gott vin ska ni gå till Storan då de är experter på viner där) och åt trerätters. Jag åt vitlöksbröd (kan ju inte motstå det!), oxfilé och Creme Brûlée. David åt kräftsoppa, strutsfilé och även han Creme Brûlée. När desserten kom in hade kockarna satt dit ett litet fyrverkeri på Davids portion för att fira oss på vår fyraårsdag.

MEN...vad jag inte visste (verkligen inte en endaste liten aning) var att i vår lägenhet satt Davids lillebror medan vi var på restaurangen. När vi började gå från restaurangen skickade (tydligen) David ett sms till brorsan om att Nu Går Vi!

Vi började gå hemåt. David tyckte att jag gick fort så jag saktade ner farten och vi strosade lite sakta mot vår lägenhet. När vi närmade oss porten och jag började gräva efter nycklarna blir tydligen David osäker på om hans lillebror har hunnit gå ut ur vår lägenhet. I sista sekund säger han "Stina, kom så går vi ett varv till!". Jag fattar såklart ingenting. Jag fattar att han har nån slags överraskning eller nått planerat men min hjärna kommer inte fram till vad det kan vara. Jag frågar lite försiktigt vart vi ska gå och David svarar att vi kan väl bara gå nått varv runt huset, det är ju så skönt ute! Okej, säger jag, smått förvirrad.

Eftersom jag inser att han har nån överraskning så vill jag ju inte förstöra den med att bombardera honom med frågor om vad som står på. Jag börjar därför prata om allt möjligt annat, bl.a. adventsljusstakar och hur folks balkonger ser ut. Men under tiden är jag hur förvirrad som helst och tror att vi är påväg nånstans eller ska möta upp någon.

Men vi går bara ett varv runt huset, sen går vi in genom porten som om det inte var mer med det...Jag är fortfarande väldigt förvirrad för det där varvet men börjar släppa det och tänker att "det var väl ingen överraskning på gång då".

Men så öppnar David lägenhetsdörren och låter mig gå in först. Jag ser en skymt av att det lyser i lägenheten och tänker "Oj, glömde vi släcka!". Men så ser jag att det inte är lampor som lyser, det är stearinljus! Närmare bestämt alla stearinljus i hela lägenheten! Jag minns inte hur länge jag står där tyst och bara tittar men det är ett bra tag. Hjärnan går på högvarv: "Vi hade ju inte tänt några ljus när vi gick hemifrån!", "Vem fan är det som har varit här?", "Är det nån här nu?", "VAD ÄR DET HÄR!?".

Efter ett tag ser jag också att på hallgolvet står det två glas, en flaska champagne och en bukett med röda rosor. Jag fattar inte alls hur det har hamnat på vårt hallgolv men det börjar gå upp ett ljus att David ligger bakom allt detta. Nu börjar jag fråga ut honom om vad fasen det är som händer men han ser bara finurlig ut och säger åt mig att sätta mig i fåtöljen i vardagsrummet.

Sagt och gjort, jag sätter mig. Jag sitter med handen för munnen och hjärnan jobbar fortfarande på att ta in allt och försöka förstå vad det är som händer. David korkar upp champagne, ger mig ett glas, ställer blommorna bredvid fåtöljen, häller upp champagne i glaset och så skålar vi för våra fyra år. Och så går han iväg...

Jag hör hur han prasslar med nått där inne i sovrummet men jag sitter fortfarande i chock. Jag försöker fortfarande klura ut hur alla ljus har kunnat tända sig och utan att tänka på det räknar jag hur många rosor det är i buketten. Tio stycken.

Då kommer han in i vardagsrummet igen. Han håller i en ask, öppnar den, sätter sig på knä framför mig och säger "Stina Iris Johansson, vill du gifta dig med mig?"

Hur reaktionen blev? Jag kommer faktiskt inte ihåg! David säger att jag såg minst sagt chockad ut och att jag försökte ta in allting. Jag har för mig att jag bara drog efter andan och ropade "JAAAAA!".

Kan ni fatta?? Grattis i så fall, för jag fattar fortfarande ingenting! Jag är förlovad! Mitt livs kärlek vill gifta sig med mig! Allt är fortfarande för stort att ta in! Jag är så himla imponerad över hur genomtänkt allt var från Davids sida. Och han säger själv att han hade varit hur stirrig och nervös som helst hela dagen (eller hela veckan!) men jag har verkligen inte märkt någonting!

Igår beställde vi våra förlovningsringar och på fredag ska dom vara klara att hämta! Då kanske det blir mer verkligt, när man har en ring att titta på (ringen i asken som David hade när han friade var en så kallad atrappring, hur det nu stavas, alltså en lånering som man bara har vid frieriet).

Nu går vi runt och kallar varandra fästmö och fästman och bara är allmänt lyckliga. Känns konstigt att vardagen bara rullar på som vanligt när nåt sånt här stort har hänt! Allt är inte som vanligt längre, liksom! Svårt att förklara, men stort det är det!

Den tjugonde november är och förblir ett av vårt livs viktigaste datum!