Trohet och otrohet
Igår var Mark Levengood gäst hos Fredrik och Filip i ”Ett Herrans Liv”. Jag älskar Marks livsglädje och humor! Men han sa något som jag har funderat på. Han sa att han tyckte att heterosexuella ser konstigt på trohet. I ”heterovärlden” tycker man inte att man ska ligga med någon annan än den man har ett kärleksförhållande med. I ”homovärlden” anses det märkligt att man binder sig till en enda människa även i sexlivet. I känslolivet är en sak, men man anses inte vara otrogen om man har sex med andra. Jag uppfattade i alla fall Mark så, när han beskrev det.
Jag delar inte de åsikterna. Otrohet för mig är något av det värsta man kan göra mot sin partner. Och för mig betyder otrohet att man ligger med någon annan, eller till och med kysser någon annan. Jag skulle aldrig kunna vara med någon annan än min pojkvän. Jag vill inte vara med någon annan. Och om jag fick reda på att han hade varit med någon annan skulle jag nog aldrig kunna förlåta det.
Men det är intressant, tycker jag, att synen på trohet och otrohet kan vara så annorlunda, beroende på vilken sexuell läggning man har. Sedan så ska man nog vara väldigt försiktig med att dra alla över en kam. Alla som är homosexuella anser nog inte att det är okej att ligga med någon utanför förhållandet. Och alla som är heterosexuella trivs nog inte i ett förhållande där man endast ska hålla sig till varandra.
Det är ju helt enkelt olika på folk!
Och tur är väl det! Jag tänker nästan varje dag att det är en himla tur vi är olika! Annars hade nog ingen av oss stått ut, om alla var samma skrot och korn. Vad hade man diskuterat då? Det är just därför jag hatar fördomar. Varför kan vi inte bara acceptera att vi har olika åsikter, läggningar och hudfärger? Det är ju underbart att vi är olika!
Men de flesta av oss har fördomar i alla fall. Jag brukar gå och inbilla mig att jag inte har några fördomar alls, för jag avskyr fördomar. Men jag är säker på att jag har det i alla fall. Jag tror tyvärr inte någon är fördomsfri…
Trött
Var hos min älskling igår kväll till idag. Det var hur länge sedan som helst jag sov i hans fina lägenhet…tre veckor i alla fall. Vi hade det så mysigt så! Åt pizza, tittade på film och myste! Jag älskar dig, det hoppas jag du vet!
Sedan passade jag på att gå till körskolan för att öva lite på trafikfrågor på deras dator. Eftersom jag bara pluggat hemma den senaste tiden så var det faktiskt riktigt nyttigt att få lite andra frågor än vad jag får i mitt dataspel. Teoriprovet närmar sig så det är bäst jag sätter fart nu, men eftersom jag är arbetslös så har jag inte mycket annat att göra än att plugga.
Men nu arbetar jag i alla fall lite denna vecka och lite nästa vecka. Det ska bli skönt att aktivera sig lite. Jag älskar det där stället!
Jag saknar den gamla goda tiden. När systrarna bodde hemma. När vi åkte på semestrar, hela familjen. När vi hade våra egna små lekar för oss. Jag saknar till och med bråken ibland, men framför allt skratten! Det var roligare när systrarna var kvar här hemma. Nuförtiden vill jag bara härifrån. Jag vill flytta, ha mitt eget. Helst med älsklingen såklart, men utan två hökar som ska ha koll på allt man gör. Jag är så trött på det nu.
Jag längtar till sommaren! Då har vi en pool, vilket kanske gör att de kommer hem lite oftare och stannar lite längre. Man kan ju alltid hoppas. Att de inte kan bo i närheten i alla fall!
Veckans skönhet: Marilyn Monroe
The Beatles
Under hela min uppväxt har min pappa spelat The Beatles på grammofonen. När jag var liten tyckte jag det var outhärdligt. Men när jag kom upp i ungefär tolvårsåldern började jag lyssna på en CD-skiva med the Beatles. Jag tyckte om det.
Med åren har jag blivit en riktig Beatles-fantast. Jag tittar på en inspelad Beatles-dokumentär så fort jag inte har något annat för mig, jag lyssnar på deras musik åtminstone varje dag och jag har en Beatles-tavla över sängen. Vad skulle livet vara utan dem?
Jag är otroligt tacksam för att pappa har gett mig Beatles under uppväxten, så att jag fick chansen att upptäcka deras musik. Jag ska ge samma chans till mina barn. Det är ju häftigt, att deras 60-talsmusik håller än idag.
Rent allmänt faller jag ofta för 60-talsmusik. Jag är nog egentligen född alldeles för sent. Jag skulle kunna göra vad som helst för att ha fått uppleva 60- och 70-talet. Men å andra sidan är det väl inte fy skam att leva i nuet heller…
Veckans grupp: The Beatles
Nöjd ändå
Nog trodde jag att det skulle dröja åtminstone ett par år till innan gamla klasskamrater går och skaffar barn, men det var tydligen dags redan nu. Förlovade, gravida och bor hemifrån. Man kan ju bara inte låta bli att vara avundsjuk.
Men samtidigt känner jag ingen vidare press. Jag har i vilket fall som helst inte råd med barn och att flytta hemifrån. Jag förstår inte hur folk har råd…
Dessutom ska jag inte klaga nu när jag har min drömprins! Det är för bra för att vara sant, att det blev vi två! Jag älskar verkligen honom!
Men visst tittar man ner på sin mage ibland och undrar när den ska bli större. Hur det kommer att kännas. Man blir ju nyfiken. Jag längtar verkligen tills jag lever ett riktigt Svensson-liv men samtidigt gör det inget att det dröjer lite till. Då har jag ju något att se fram emot!
Och ett annat skäl till att jag inte ska klaga är ju att jag har världens sötaste systerson. Det är fantastiskt att följa hans framsteg och utveckling. I början var han bara en liten räka som knappt öppnade ögonen förutom när han fick mat. Nu är han ett litet fem månader gammalt barn som skrattar, äter riktiga portioner, blir arg och känner igen sina föräldrar. Det är otroligt.
Veckans TV-serie: Scrubs
Depression?
Just nu känns allt hopplöst. När jag gick i gymnasiet så hörde jag talas om att ett stort skäl till depression för många var arbetslöshet. Det kunde jag inte förstå då. Varför går folk och gräver ner sig för något sådant? Det är väl skönt att bara gå runt och slappa, inte ha några plikter eller något ansvar!? Nu vet jag hur det känns. Jag bröt ihop i onsdags. Bara grät och grät. Dels för att jag insåg att jag är arbetslös, dels för att mina föräldrar sa de mest okänsliga orden och dels för att min älskling inte är här än på två veckor. Jag har full förståelse för att vissa blir djupt deprimerade i samma veva som de blir arbetslösa.
Och överallt hör man hur svårt det är för ungdomar att få jobb i dagens läge. Man måste ha utbildning.
Hela julen tjatade hela jävla familjen på mig att jag skulle börja plugga. Okej, då pluggar jag väl då!! Ni kan väl bestämma kurs åt mej också, medan ni ändå håller på!! Jag var så förbannad. Blir någonting bättre av att jag sätter mej och pluggar för att alla andra vill att jag ska göra det? Jag själv kommer definitivt inte må bättre av att göra något mot min vilja!
Och låt oss tänka efter nu. Vad är det för arbete jag vill ha? Butiksarbete. Behöver man någon lång utbildning för det? Nej. Men min familj verkar inte se någon framtid i butiksarbete. Nej, jag ska vilja ha något högutbildat, välbetalat arbete. Okej, men då kommer alla mina inkomster gå till min psykolog för jag kommer inte att må bra av att göra något jag inte vill göra! Snälla, familj, förstå! Snälla, föräldrar, förstå att jag aldrig kommer kunna leva upp till mina perfekta systrar. Jag kan inte! Jag har försökt, men i slutändan vill jag bara kunna vara mig själv! Jag hatar när folk ska pressa mig! Eller folk och folk…mina föräldrar.
Jag saknar dej!
I wanna lay you down on a bed of roses
for tonight I'll sleep on a bed of nails!
I wanna be just as close as the Holy Ghost is
and lay you down on a bed of roses.
Han och jag
Läs föregående inlägg först.
Jag har nu fått det bevisat att livet verkligen kan vara som i en dröm ibland! Han är fantastisk. Middag med tända ljus. Mys i TV-soffan. Allt var…är…helt underbart! Jag går som på moln. Kärlek existerar faktiskt, vill jag säga till er som tvivlar. Jag har också tvivlat! Och när den besvaras kan livet bara inte bli bättre! Jag är den lyckligaste människan på jorden!
Vi sms:ade i någon månad, sedan frågade han om jag ville träffa honom någon gång. Att jag ville! Det blev bio, och till min stora lycka ville han träffas igen.
Det gick två veckor. Jag åkte hem till honom efter jobbet och jag fick en tvårätters (han är ju kock) i hans vackra lägenhet. Vi skålade med rödvin och diskuterade gamla minnen.
Vi förflyttade oss sedan till vardags/sovrummet. Det blev lite gissningar till Postkods-miljonären och sedan Idol. Han tog min hand. Vi lutade våra huvuden mot varandra och fortsatte att titta på TV. Hey Baberiba och Idol igen.
Sedan skulle jag hem. Vi släppte varandra händer och jag gick för att ringa efter skjuts hem. Toabesök för min del, sedan gick han också. När vi satte oss tillrätta igen i soffan, för att invänta min skjuts, lade han armen om mig. Jag tog hans hand och i tystnad fortsatte vi titta på TV. Vilket program? Allt jag minns är att mitt hjärta bultade och min lycka var gjord.
Farväl och hejdå.
Dagen efter övergår våra vardagliga sms till gulligull-sms. ”Jag saknar dig!”, ”Jag önskar jag var hos dig!”, ”Jag gillar verkligen dig!”, ”Jag har tänkt på dig hela dagen!”…
…”När ska vi ses igen?”. På torsdag. Vi längtar båda två.
Veckans hjärnsläpp: Julhandel i Bokhandel är förvirrande ibland
Kassörskan ska fråga: Vill du ha den inslagen?
Kassörskan frågar istället: Vill du ha den underskriven?
Kassörskan är: Jag.
Vågar inte ta första steget
Jag hittade hans nummer på eniro…och nu då? Vad gör jag nu? Jag har inte pratat med honom på flera år. Vi känner inte riktigt varandra, vi är bara bekanta…Så jag kan ju inte bara helt plötsligt skicka ett sms till honom, då fattar han ju att jag har sökt efter hans nummer. Han kommer ju tro jag är helt desperat. Men herregud! Jag kan inte sluta tänka på honom! Jag kan inte sluta tänka på att allt skulle verkligen vara helt perfekt om det blev vi!
Jag kan inte bara spendera mitt liv med att vänta på att någon annan ska ta initiativet. Att han skulle söka upp mej. Jag måste ta tag i det om jag vill att något ska hända. Men jag kan inte sluta tänka på att han kanske bara blir besvärad av att jag hör av mig helt plötsligt. I mina drömmar blir han glad men i verkligheten kanske han bara tänker ”Åå, nej inte hon. Hur ska jag nu bli av med henne?”.
Men så mycket som jag har tänkt på honom denna sommar har jag aldrig tänkt på någon förut. Om jag inte gör något åt detta nu så kanske det är för sent sedan! Jag är säker på att jag kommer att ångra mig om jag inte skickar ett sms. Tänk om jag inte skickar det och undrar, för resten av mitt liv, vad som skulle ha hänt om jag hade skickat det sms:et.
Jag blir så arg på mig själv ibland. Vad är det värsta som skulle kunna hända? Om han skriver tillbaka att han hatar mig och beordrar mig att aldrig höra av mig igen, då vet jag åtminstone det. Då vet jag att han inte var något för mig, och då kan jag gå vidare. Men hur fan ska jag ta mod till mig och skicka det där sms:et? Och vad i helvete ska jag skriva?
Blir nervös bara jag tänker på det…
Jag tyckte jag såg honom på Ica häromdagen och mitt hjärta slog så snabbt så jag trodde jag skulle dö…Det var inte ens säkert att det var han! Jag är verkligen förälskad och jag måste göra något åt det! Inte bara sitta på mitt arsle och tro att han ska komma till mig, för det lär inte hända.
Men vad skulle han se i mig? Han har säkert en flickvän…Den tanken gör så ont. Att han skulle ha någon annan…
Tre händelserika dagar
"Dinara"
"Hej, HH här!"
"Hej!"
"Hur står det till?"
"Det är superbra!"
"Är ni hemma allihopa?"
"Ja, jag, mamma och pappa är hemma."
"Bra, då kommer jag om tio minuter!"
"Ja, gör det!"
Och mycket riktigt så dyker han upp efter tio minuter. HH är min syrras ex. Han var min bror i många år tills det tog slut. Då flyttade han upp till Norrland för att plugga ett år men han fastnade där. Han träffade sin nuvarande fru och de fick en liten dotter för två år sedan. Frun och dottern var med när han hälsade på hos oss i lördags. Hans dotter var det sötaste jag har sett! Och det var helt fantastiskt att träffa "brorsan" igen, efter så många år.
Dagen därpå åkte jag, mamma och pappa till syrrans pojkväns familjs sommarstuga på Öland. De har en pool där och eftersom vi ska bygga en pool så passade vi på att ställa en mängd poolfrågor. Mamma och pappa åkte hem på kvällen men jag sov över. Där, på Öland, fanns det en annan tvååring, Kitty, som jag lekte och hade skoj med. Hon var också söt!
På måndagen åkte jag, syrran och hennes kille till min andra syrra med sin kille. Vi pratade mest om barn då min andra syster är höggravid. Det är bara några veckor kvar nu! Sedan är man moster!
I och med HH:s besök började jag tänka på hans bror... Vill träffa honom igen.
if you were serious right now when you said
that it’s because they will be bullied in school
cause that means you let the bullies set the rules.
And you can legislate and oppress
and you can make my life a mess
but you can't change the way I feel
or convince me that my wish is unreal.
And you can strike me down and fence me
and you can claim that there’s opinion against me
but I’ll still win over You, sir
cause if you fight love you’re always a looser.
Porr
Det är många som tycker porr är helt fel. Skådisarna tvingas in i porrbranschen och tvingas göra saker de egentligen inte vill etc. Ändå tittar man på porr! De flesta har nog sett porr, på något sätt. Folk tänder på det, trots förnedringar och tvång. Så vad ska man tycka om porr egentligen?
Porr - rätt eller fel? Titta inte på mej! Jag har inget svar... En sak är dock säker: Sex säljer!
Val i livet
Jag och Karre provade tre drinkar i fredags. Vi hade bestämt att vi skulle gå ut men mer än så hade vi inte bestämt så det slutade med att vi provade drinkar istället. Det var gott det! Jag ska nog över till henne på fredag, hon är ensam hemma.
Studentdagen var en av de roligaste dagarna i mitt liv. Jag skulle vilja ta studenten varenda dag! Bara man fick slippa skiten efter studenten. Det är liksom nu man ska veta vad man vill med livet efter skolan...och det vet inte jag. Jag sitter bara här hemma, arbetslös och fattig. Mitt stora mål är att flytta hemifrån men hur skulle det gå till utan pengar? Och jobb går ju inte att få i den här jäkla stan! Kom visserligen in på två fristående kurser på universitet i höst, men jag vet inte...Jag vet verkligen inte!
Allt jag vet som jag vill med mitt liv är barn. Men då ska man hitta pappan till dom barnen, ett jobb man kan tänka sig i många år framöver och allting...Suck!
Det är inte lätt att stå i en vägkorsning och välja väg i sitt liv! Men det är det man får göra efter studenten. Så samtidigt som studenten var det roligaste på länge så var det även det svåraste! Men men....vad vore livet utan utmaningar?
