Läs föregående inlägg först.

Jag har nu fått det bevisat att livet verkligen kan vara som i en dröm ibland! Han är fantastisk. Middag med tända ljus. Mys i TV-soffan. Allt var…är…helt underbart! Jag går som på moln. Kärlek existerar faktiskt, vill jag säga till er som tvivlar. Jag har också tvivlat! Och när den besvaras kan livet bara inte bli bättre! Jag är den lyckligaste människan på jorden!

Vi sms:ade i någon månad, sedan frågade han om jag ville träffa honom någon gång. Att jag ville! Det blev bio, och till min stora lycka ville han träffas igen.

Det gick två veckor. Jag åkte hem till honom efter jobbet och jag fick en tvårätters (han är ju kock) i hans vackra lägenhet. Vi skålade med rödvin och diskuterade gamla minnen.

Vi förflyttade oss sedan till vardags/sovrummet. Det blev lite gissningar till Postkods-miljonären och sedan Idol. Han tog min hand. Vi lutade våra huvuden mot varandra och fortsatte att titta på TV. Hey Baberiba och Idol igen.

Sedan skulle jag hem. Vi släppte varandra händer och jag gick för att ringa efter skjuts hem. Toabesök för min del, sedan gick han också. När vi satte oss tillrätta igen i soffan, för att invänta min skjuts, lade han armen om mig. Jag tog hans hand och i tystnad fortsatte vi titta på TV. Vilket program? Allt jag minns är att mitt hjärta bultade och min lycka var gjord.

Farväl och hejdå.

Dagen efter övergår våra vardagliga sms till gulligull-sms. ”Jag saknar dig!”, ”Jag önskar jag var hos dig!”, ”Jag gillar verkligen dig!”, ”Jag har tänkt på dig hela dagen!”…

 …”När ska vi ses igen?”. På torsdag. Vi längtar båda två.

Veckans hjärnsläpp: Julhandel i Bokhandel är förvirrande ibland

Kassörskan ska fråga: Vill du ha den inslagen?

Kassörskan frågar istället: Vill du ha den underskriven?

Kassörskan är: Jag.