Idag har jag varit på min första praktikplats som sjuksköterskestudent! Kl 4.50 blev det att gå upp, pigg och glad! Somnade kanske runt ett-två inatt så mycket sömn blev det ju inte. Men eftersom man fick så mycket nya inblickar och träffa så mycket nytt folk idag så höll man sig alert hela dagen!

Idag har jag fått hänga en hel del med undersköterskor. Har delat ut mat till patienter (frukost, lunch och fika), har tömt en kateter, har varit med och hämtat patienter på andra avdelningar, har hjälpt till att packa inför utskrivningar, har sett på hur avföringsprov tas, har bäddat en säng med mera. Jag har känt mig som en svans hela dagen, men all personal är så himla van vid studenter så dom är hur proffsiga som helst. Och dom vet ju att vi i termin ett inte kan göra så jättemycket mer än att hänga med och observera, och självklart gripa in om vi kan. Det blir mest en himla massa frågor hela tiden, men syrrorna verkade tycka det var kul att svara på allt så jag körde på!

Personalen är himla lyhörda också på vad vi har övat på och inte. Fick öva på att ta på blodtryck på en av undersköterskorna, och så gav hon mig en massa tips och så. Känns bra att börja och öva på dom innan man ger sig på patienterna. För det är väl det som jag känner är svårast: Att bemöta patienter. De är så skröpliga så det är ju lätt att man "daltar" med dom, men dom ska ju göra så mycket de kan själva för det är en viktig del i läkningsprocessen. Och så vet man inte om dom hör dåligt så man vet inte om man ska börja med att halvskrika eller vänta på ett "Va?". Hehe, men dom verkade trivas, patienterna, så de var så glada så, trots sjukdom och elände. Imponerande! Och personalen är himla duktig på att kommunicera med dom på ett skämtsamt sätt, så att alla har roligt, samtidigt som de kan koppla om till allvar så fort situationen kräver det.

Även imponerande att alla i personalen kommer ihåg alla patienters namn och sängnummer i huvudet, och vet precis deras tillstånd och behov. Lite har jag nog fått in i huvudet under dagen, men jisses att komma ihåg allt!

Himla lärorik dag måste jag säga! Och rolig! Nu är jag helt slut, blir och gå och lägga sig tidigt ikväll. Börjar dock framåt två imorgon så jag får sova ut åtminstone. Blir därför inga klänningsbilder idag, är verkligen helt mör i kroppen så jag orkar bara inte. Men snarast möjligt!

Imorgon börjar min praktik på njurmedicinska! ska gå torsdag, fredag och sedan måndag-onsdag nästa vecka. Så imrogon blir det att gå upp vid fem på morgonen - härligt! Det är nog bara att vänja sig vid obekväma tider. Jag slipper i alla fall praktisera om nätterna! Blir dock två kvällar, 13.30-21.30. Är himla nervös och imorgon lär jag nog bli ännu mer pirrig. Det som är mest nervöst är liksom "mötet med patienten", det är så speciellt på något sätt...ja ja, det går nog bra i alla fall!

Och i slutet av nästa vecka har jag terminens andra tenta! Har haft fullt upp med annat tills igår, så nu ska jag börja plugga till den. Men det är inte så mycket som behöver pluggas på. Hoppas det kommer gå bra!

Har fått hem mina udnerbara klänningar från Haléns nu! Dom satt mycket bättre än vad jag trodde att de skulle göra, fick nämligen höra i efterhand att passformen skulle vara lite konstig på dom, men jag har väl en konstig kropp så dom passade! Hihi! Bilder kan jag lägga upp senare, om ni önskar!

Nu måste jag skynda mig iväg och hämta bilen som har varit inne på verkstan för sjuttioelfte gången. Farthållaren vill bara inte fungera, men tur att det går på garantin annars skulle det här ha blivit ett himla dyrt köp! Verkstadssnubben är i alla fall himla serviceminded och världens trevligaste!

Återkommer!

Igår var jag grymt nervös när jag gick till skolan. Jag skulle nämligen få se en avliden person! Skolan anordnar detta eftersom vi tyvärr kommer att få se döden i vårt framtida yrke, och för att förbereda oss får vi chansen att se en avliden person innan vi är ute i verksamhet. Den ende person jag har sett död är morfar, och då var jag fyra år så jag kommer inte ihåg så mycket.

Det jag nästan var mest nervös över var att jag inte visste hur jag skulle reagera. Man fick ju liksom bara släppa kontrollen och se hur man skulle beröras av det, och det var lite otäckt.

Vi träffades först i en lärosal (gruppen bestod av ca 16 personer) och skolprästen (honom har jag skrivit om förut, han är nog min nya idol) och en kvinna från en begravningsbyrå berättade för oss hur det hela skulle gå till. Kvinnan berättade om mannen vi skulle få se, hur han hade dött och hur det skulle se ut när vi kom till Patologen. De hade gjort i ordning honom i kistan och han bar sina egna kläder. Nu blev jag nog åtminstone dubbelt så nervös som innan för det var först nu det blev så verkligt. Någon hade verkligen dött, en hel grupp med anhöriga sörjde den här personen och jag skulle snart få se en död människa. Var han blek? Skulle det lukta konstigt? Tänk om jag känner igen personen i kistan?

Vi begav oss iväg till Patologen och samlade i ett rum. Medan kvinnan från begravningsbyrån gick in för att öppna kistan och tända lite ljus berättade skolprästen att det fanns stolar längs väggarna i rummet där kistan stod och att vi fick gå ut om vi ville, sätta oss om vi ville, ta hans hand om vi ville, gråta om vi ville...ja, vi skulle inte skämmas över våra reaktioner och viljor.

Sedan var det bara att ta steget in i rummet. Jag vill inte ens veta hur hög pulsen var innan jag såg kistan, men så fort jag gjorde det lugnades hela jag. Det var lite häftigt faktiskt. Jag blev bara avslappnad, men otroligt berörd. Ibland fick jag fråga mig om det verkligen var en död kropp jag såg eller en vaxdocka. Man ser ju liksom att det inte är en levande människa - det finns ju ingen själ där liksom - men ändå står man och väntar på att bröstkorgen ska höjas och att han ska öppna ögonen.

Jag blev nog mest berörd av att han var så fin! Det vackraste var att han hade ett leende på läpparna. Vem vill inte dö så? Det såg ut som om han låg på sofflocket och tog en lur efter maten. Väldigt rofullt.

Han såg ut att ha det så bra, men ändå är ju den stora, stora skräcken att någon man känner ska hamna där. Det var mest det jag stod och tänkte på. Tänk när jag står här och titta på någon av de mina? Jag försökte verkligen slå ifrån mig de tankarna men det gick bara inte och tårarna brände.

Jag stod stilla och tittade på honom hela tiden, men en del gick runt kistan, någon rörde hans hand och en annan gick ut för att komma in lite senare. Efter en lång tids tystnad satte jag mig ner. Begravningsbyråkvinnan berättade hur de tar hand om en död person, om svepningar och begravningar etc. Efter ytterligare en stund var det dags att gå därifrån. Jag kände att jag ville ta farväl på något sätt så jag gick fram och tittade på honom och sedan rörde jag hans hand. Det var en himla speciell känsla som jag aldrig kommer att glömma.

Efter det gick vi tillbaks till lärosalen och gick laget runt så vi fick prata ut om våra känslor inför, under och efter mötet. Alla kände i princip samma sak. Alla hade varit nervösa innan, alla hade berörts under och alla var tacksamma att de hade gjort det efter.

Tankarna gick till mannen i kistan hela resten av dagen och natten. Det gick bara inte att släppa det. När jag kom hem till den tomma lägenheten ville jag bara gråta, samtidigt som jag kände tacksamhet över att ha fått se honom. Det kände bättre när David kom hem. Dels för att jag kunde prata ut om allt och dels för att tankarna lämnade mannen i kistan och fokuserade på tvätt, matlagning och sambo istället, vilket var väldigt skönt. Men på natten kom tankarna igen så jag vaknade, antagligen efter någon dröm, och kunde inte somna om sen.

Det var inte otäckt alltså. Allt blev bara så verkligt. Döden har varit något riktigt abstrakt och "långt borta" för mig, tills igår. Det kan hända när som helst för vem som helst. Och det märkliga (eller är det märkligt?) var att jag inte en enda gång tänkte på att det var skrämmande att jag en gång ska hamna i en kista, utan istället var det tanken på att jag ska stå bredvid och se någon jag har känt i kistan som var den mest fruktansvärda och den som gav mest ångest.

Idag har jag inte tänkt på det sättet. Hans leende har jag fortfarande på näthinnan, och det kommer jag nog alltid ha, men det är jag tacksam för. Det här har gett mig styrka! Och idag vill jag nog mena att tankarna har gått mer åt livet än åt döden. Att man ska glädja sig över det lilla och över vardagen!

---

Ikväll ska jag inte tänka alls, bara njuta! Jag och pappa ska nämligen se ett tributeband som heter Mersey Beatles. Japp! En Beatleskväll blir det! Ska bli så underbart! Allsång hela kvällen!

Egentligen är hela den här veckan underbar för min sambo jobbar lunch så han är hemma om kvällarna. Det är en lyx som heter duga, och om han inte tvingas jobba heldag på fredag så ska vi fira med tacos. Jag som älskar det!!!!!

Det bästa med att plugga kombinerat med att inte jobba helg är att man på fredageftermiddag faktiskt kan säga "Äntligen helg!". Något jag har saknat sedan gymnasiet! Det är så gött! Visserligen har man fortfarande skolarbete att göra, men helg är helg!

Ni måste kolla in klippet här nedanför. Det finns en mängd olika "event" som folk har organsierat bland helt ovetande människor på tågstationer och liknande, och detta är ett sådant. Temat är "Life is for sharing". Så häftigt när alla börjar dansa helt plötsligt.

Imorgon blir det strömmingfiske med min sambos familj! Ska bli kul, men det lär inte bli någon fisk för vi är lite tidigt ute. Men när storebrodern är hemma från Luleå så måste vi ju passa på.

Vill bara säga att jag har världens bästa sambo och han behandlar mig som guld. Tack älskling! Det är en ynnest att leva med dig!

Yeyyy påsklov! Så tänkte jag i alla fall igår, tills vi fick en himla massa uppgifter till på tisdag! Så det blir ändå en massa pluggande över lovet, men jag ska unna mig sovmorgnar, det är en sak som är säkert!
 
I helgen har jag lekt med systersonen som var på besök med sin mamma hos mina föräldrar. Lika härligt varje gång att höra hans diskussioner!

I söndags gick jag, David, hans mor, två av hans bröder och den ena broderns flickvän på bio för att se "Män som hatar kvinnor". Man fick ju typ blunda halva filmen för det var en hel del riktigt vidriga scener. De är i och för sig ännu vidrigare i boken, men att se det är ju bara så äckligt. Men det var en svinbra film som man bara ska se!

Måndagen och tisdagen har jag ägnat åt skolan. Hämtat ut min godkända tenta bl.a, samt somnat under en föreläsning...hehe. Ni skulle också somna om ni hörde om alla celler i mag- och tarmkanalen. Det är säkert svinintressant, men den läraren gör det till det monotonaste och tråkigaste ni kan tänka er!

Idag har jag faktiskt suttit ett tag på bibblan och varit duktig. Ska kolla upp hur det är öppet imorgon, för jag tänkte plugga lite då med. Självdisciplinen är mycket bättre om jag tar mig ut ur lägenheten.

Annars är det True Blood som gäller! Har bara två avsnitt kvar på första säsongen! Shit vilken spännande serie! Det värsta blir väntan över sommaren på säsong två...och nu kan man ju inte ens ladda ner så det blir ett antal trippar till mamma och pappa eftersom vi inte har den kanalen!

Nu har jag inhandlat en massa godis så vi är beredda ifall det kommer ett gäng påskkärringar. Om inte så har vi en himla massa att gnaga på i påsk, och det är ju aldrig fel!

Påsken ja, den ska firas ute på landet för min del. Storasyrran kommer från Göteborg med sin man på påskafton och stannar till annandan, så då ser jag till att komma ut till landet. Min David jobbar lördag, åker till Katrineholm över söndagen men kommer hem till oss på landet söndagkväll. Det blir antagligen lite grillning, så det blir najs!! Ska försöka slappna av och inte tänka på skolstressen! Tänkte även träffa Karin som är hemma, och kanske tvillingarna, vore riktigt kul!

Nu ska jag försöka få tag på vaccinationsmottagningen och boka tid för vaccination mot Hepatit B. Som sjuksköterskestudent får man en sådan vaccination gratis, bra va?!

Jag bara måste säga att "True Blood" is the shit! Har kommit sex avsnitt in i serien och det är spännande som fanken. Himla många favoritkaraktärer får man, men de två som ligger mig varmast om hjärtat  är nog Tara och LaFayette. Tara för hennes beskyddarinstinkt när det gäller hennes bästa vän, och LaFayette för hans klockrena kommenterar.

Här kommer en av mina favroitscener med LaFayette än så länge. Han arbetar som kock och tvingas i det här klippet försvara sin homosexualitet. En gäst påstår nämligen att hamburgaren är smittad med AIDS.

Cool snubbe!

Idag har jag tvättat, pluggat och gått på promenad till bilen för att se så jag verkligen låste den igår (vaddå nojigt!?). Allt till tonerna av "Hope and Glory". Det stör mig att jag inte kan sluta trycka på play...

Jag har fått tentaresultate från tentan jag gjorde i början av mars och JAG KLARADE DET! Vågar knappt tro det, med tanke på dagens datum och allt, men jag måste sätta mig ner och inse att jag faktiskt kommer slippa omtenta! Så otroligt skönt! Lättnad!

Idag har vi haft reflektionsgrupp i skolan. Det är nästan samma sak som gruppterapi, och den här första terminen så kommer det vara obligatorisk att gå på två möten. Resten av utbildningen är det frivilligt men kommer ses som en merit. Anledningen är väl dels för att vi i vårt framtida yrke kommer få se och vara med om en hel del jobbiga situationer och förhoppningsvis kommer vi då få ta del av liknande reflektionsgrupper och prata ut om vad som har hänt och så vidare. Och sen är det väl för att vi ska börja med oss själva innan vi börjar hjälpa andra.

Gruppen bestod av sju personer plus handledaren. Handledaren vi hade var skolprästen. Som vanligt blir jag först lite anti och irriterad över att dom ska blanda in religion i allt, men nu var han inte där som präst utan mer som terapeut och lyssnare. Han var verkligen jättebra och lätt att öppna sig för. Det var en himla massa fördomar som krossades, trevligare människa får man leta efter! Och man behövde ju inte ta upp nått jobbigt liksom, man fick prata om vad man ville.

Vi började med att sitta tysta i två minuter. Efter det fick vi titta igenom en mängd bilder och så skulle vi välja ut en bild som passade in bäst på oss utifrån frågan "Hur känner du dig just nu?", sedan skulle man berätta varför man hade valt den bilden. Jag valde en bild föreställande en kille på en motorcykel i väldigt hög fart. Jag tyckte det symboliserade lite hur det känns i utbildningen. Det går med en himla hastighet och det känns inte som man hänger med jämt, så jag kom fram till att jag måste sakta ner lite ibland för att se meningen i det jag läser.

Sedan fick vi ett gäng nya bilder, och nu skulle vi utgå ifrån frågan "Vad längtar du mest efter just nu?". Det var mycket svårare tycker jag, men tillslut valde jag en bild av en äldre man som var förvillande lik min morfar. Det fick symbolisera min familj lite också.

Sedan skulle vi säga två saker som kändes lätta med utbildningen och två svåra saker. Det jag tyckte var lätt var dels det här med att jobba i basgrupp i och med att det gör det lättare att plugga när man vet att man kan fråga några om man inte förstår och så vidare. Det andra lätta var att hitta intresset eftersom målet är att bli sjuksköterska och det är en himla bra motivation till att plugga. Det svåra är att strukturera upp sitt liv så att man tar sig tid till att plugga utanför schemat också. Det andra svåra tycker jag är det teoretiska. Vi pratar mycket om celler nu. Atomer och skit. Där känner jag mig lost!

Efter detta kom vi in på ett samtal om döden och det var här det blev jobbigt för många. Tre personer började gråta, och jag var snudd på jag med. Den 22:a april kommer vi att få se en avliden människa hos patologen, och tanken på att den människa vi kommer få se då lever nu...den var jobbig och obehaglig. Jag tycker även det är lite jobbigt att inte veta hur man kommer reagera. Den enda människa jag har sett död är just min morfar, och då var jag bara fyra-fem år så jag fattade inte så mycket. Så jag är lite nervös över vilka känslor som kommer väckas, och kanske minnen också.

Reflektionsgruppen var i alla fall givande tycker jag. Jobbigare än man hade väntat sig, när vi kom in på döden och allt, men ändå väldigt skönt.

Efter det satte jag mig i bibblan och pluggade på lite det här med celler och allt tråkigt. Sedan unnade jag mig en riktigt härlig vårpromenad runt Stångån! Gudars så skönt väder! Om det kommer ännu mer snö, efter det här soliga vädret, då vet jag inte vad jag gör!!! Jag passade även på att köpa lite godis för att fira tentan!

Ikväll blir det nog lite True Blood. Jag har fått tillåtelse av David att se det även när han inte är hemma om kvällarna! Han är ju inte lika vampyrgalen som jag är!

Såg ni förresten Färjan i måndags? Älskart!