När jag kom hem i måndags var allt upp- och nervänt.

Min äldsta syster hade gråtandes ringt och berättat att hon och hennes sambo ska separera. De har tydligen haft det jobbigt under en längre tid, men det var inget jag visste om så det kom som en stor chock för mig och min familj. Hon berättade att de slutat prata med varandra, att de jobbar så mycket att de går förbi varandra och dessutom har det dåliga förhållandet drivit båda två till att vara otrogna.

Det positiva är att de inte är ovänner eller arga på varandra eller något sådant. De är helt knäckta över att det skulle bli så här, men de vet ändå att de gör rätt. Om de skulle försöka igen så är de säkra på att det skulle sluta med separation ändå. Men de kanske ska gå i familjerådgivning, bara för att prata ut i lugn och ro och ta reda på vad de gjorde fel.

Men fy vad jag kommer sakna hennes sambo! Han är ju som en bror, en stor del av vår familj! De har ändå varit tillsammans i mer än åtta år, det är så sorgligt att allt bara tar slut!

Tur i oturen är ju att de inte har barn. Då hade det ju varit många gånger värre med separation. Och det är ju, som sagt, väldigt skönt att de inte är arga på varandra och att det inte är värsta kriget emellan dem.

Så allt har känts väldigt tomt sedan jag fick reda på detta. Det har faktiskt varit lite jobbigt att vara på praktiken. Jag trodde inte det, men att stå och le och vara glad åt alla kunder har varit lite tärande... men idag kändes det bättre. Dessutom så kommer min kära syster i helgen så att vi kan prata om allt och trösta henne.

Veckans serie: "Desperate Housewives"