När döden kommer för nära
Anna Nicole Smith är död. Jag mår jämt så illa när någon dör. Någon man känner till. När Micke Dubois dog satt jag i chock i säkert 10 minuter. Kunde inte fatta att han, som alltid är så glad och rolig, ville ta livet av sig och lämna barnen faderlösa. Brottaren, Mikael Ljungberg tror jag han hette, tog också livet av sig. Jag hade bara bilden av när kungen försöker lyfta honom efter att han har vunnit något OS-guld. Men sedan ville han inte finnas mer!? Och nu Anna Nicole Smith. Jag mår så illa! Hennes lilla, lilla dotter kommer aldrig lära känna sin mamma men folk kommer påminna henne, säkert för resten av hennes liv, vilka skandaler hennes mor är upphov till och hur nerdrogad hon var och hur han alltid gjorde bort sig. Kommer dottern någonsin få höra något om sin mor som inte är vinklat av media?
Jag känner…eller kände…inte dessa människor men döden kommer ändå alldeles för nära när man vet om den personen som är död. Man har satt honom/henne på TV, man har läst om dennes uttalanden etc. Sedan träder döden in och helt plötsligt får man aldrig se den personen igen.
Självklart kommer jag att må ännu sämre när någon jag verkligen känner dör. Det har inte hänt än så länge, men jag vet ju att det kommer att hända! Fy fan.
Jag såg Björn Skifs i ”Hos Jihde” där han berättade om att när han var i tolvårsåldern så umgicks i ett kompisgäng som bestod av fem killar. Tre av dessa dog inom ett och ett halvt år. I tolvårsåldern! Då ska man inte behöva tas med döden! Usch!
Jag har kommit underfund med att man ska visa sin uppskattning till de personer man uppskattar nu! Inte imorgon, inte om en vecka… Man vet aldrig när det är försent.
Melodifestivalsfeber över hela Sverige. Min absoluta favorit är the Ark. De har helt klart varit bäst hittills! Alla andra bidrag har varit väldigt intetsägande, tycker jag! Favorit nummer två är Kristian Luuk!
