Jag har kommit på en av mina allra sämsta sidor som jag verkligen måste jobba på för att kunna njuta av livet till max. Nämligen att jag alltid antar att ingen vill ha med mej på saker och ting. Kommer jag till en samling av människor tänker jag väldigt ofta att de egentligen inte vill ha mej där och att de kommer snacka skit om mej så fort jag gått därifrån. Att de inte tycker om mej. De här tankarna är så jävla påfrestande och frustrerande ibland så jag vet inte vad... Jag vet vad det bottnar i men jag vet inte hur jag ska göra för att inte ha de här tankarna. Jag kan liksom inte vara helt avslappnad när jag har de här tankarna i bakhuvudet hela tiden, och så mår jag så dåligt när jag kommit ifrån de här människorna för då föreställer jag mig hur de sitter och snackar skit om mig. Jag vet ju också att de antagligen inte har något emot att jag är där, så varför tänker jag så här stört? Jag förstör ju bara för mig själv! Jag tänker naturligtvis inte såhär när jag är med mina närmaste vänner eller med min pojkvän eller med min familj, med dom kan jag vara mej själv. Men mitt dåliga självförtroende är så jävla tungt att gå runt att bära på, jag hatar det! Vill bli av med det! Men hur? Vill inte heller tycka synd om mej själv eller att andra ska tycka synd om mej eller något sådant. Kan det inte bara försvinna?

Har solat idag, i princip hela dagen. Härligt. Sen satte jag och pappa igång med poolen lite. Skulle göra väggarna raka. Tror ni inte han skär sig? Blodet väller fram, skinnet är avskalat och jag bara beordrar honom att gå och tvätta det och för fan ha på sig handskar när han jobbar med så vassa kanter!

Mamma får plåstra om honom men hon blir illamående och går och lägger sig. Mamma är lite känslig när det gäller sår. Dessutom kunde han inte plåstra om sej själv, svårt när man bara har en hand som ska plåstra om den andra handen liksom. Så när han har duschat och ska bli omplåstrad för andra gången får jag göra det. Fy fan. Matlusten försvann kan jag säga.