Fredagen den 11 maj 2007

BisexuellaLisa efterfrågar, i en kommentar till mitt förra inlägg, min och min kära pojkväns lilla historia. Och det är ju en historia jag gärna berättar, den gör mig så glad! Så jag hoppas jag får det för honom! Men det tror jag nog...

 

Jo. När jag var runt sex-sju år träffade jag honom för första gången. Hans storebror och min storasyster blev nämligen ihop så då träffades ju vi familjer ibland. Redan då tyckte jag om Honom men jag för liten för att kunna kalla det kärlek eller något sådant. Men något var det!

 

Efter att våra syskon varit ihop i typ fyra år eller något så tog det slut så då träffades ju Han och jag inte särskilt mycket heller. Kanske såg varandra då och då men träffades gjorde vi ju inte direkt. Men det kunde ändå hända att jag började tänka på Honom och så...

 

Men så förra sommaren så kunde jag bara inte sluta tänka på Honom! Det gick inte! I och med att Hans bror, med sin lilla familj, var här och hälsade på i somras så försökte jag luska ut om Han bodde kvar i Linköping eller hur det var. Men jag hörde bara något om Malmö och om Linköping så då blev jag osäker på vart det var Han egentligen bodde nu. Det var då jag sökte på eniro bara för att se vart Han bodde och det var då jag såg Hans mobilnummer där.

 

Så ja, den personen som jag inte vågade skicka sms till (finns ett inlägg om det i september här på bloggen) är den personen som jag är ihop med idag. För jag vågade faktiskt skicka ett sms tillslut! Vi sms:ade i typ en och en halv månad, gick på bio och jag blev bjuden på middag hemma hos honom. Efter att vi träffats några gånger blev vi ihop och nästa söndag har vi varit ihop i ett halvår!

 

Shit, nu när jag läser igenom så är det ju riktigt romantiskt! Blir varm i hela kroppen när jag tänker på det. Det är för bra för att vara sant. Jag vågade inte tro att det skulle bli så här bra när jag precis hade skickat det där sms:et. Inte trodde jag att han skulle tycka om mig tillbaka! Åh, vad du är underbar, älskling!

Och tack Karin och BisexuellaLisa för att ni tror att jag skulle kunna skriva en bok! Det ger mig självförtroende, och det kanske är det som behövs för att jag ska kunna bli klar med en bok någon dag. Så tack för era fina ord! (Kommentarer till mitt förra inlägg är det jag pratar om nu).

---

Idag var det en speciell dag på jobbet. När jag och min kära kollega anlände till Bokhandeln så stank det skit! Det var stopp i avloppet. Men det luktade bara där ute på lagret och i fikarummet, inte ute i butiken som tur var. Så i väntan på att klockan skulle bli 10.00 så vi kunde gå ut i butiken och öppna, så satt vi där och höll på att spy över stanken. Fy fan.

 

Men sedan när vi var och jobbade i butiken märkte vi ju ingenting. Vi bara hörde att de höll på med någon slambil och grejor där ute. Och på lunchen var lukten borta, så vi tänkte väl det hade ordnat sig.

 

Men så på eftermiddagen kom en ny våg med stank, och denna gång kände vi det ute i butiken också. De ringde tydligen från andra affärer till vakten och undrade vad det var som luktade så det var verkligen hemskt. Jag höll på att skratta ihjäl mig, och det var jobbigt för jag hade en kund just när min fnitterattack kom.

 

Sedan kom en av mina chefer ut i butiken. Hon hade då suttit ute på kontoret i denna lukt hela dagen och andats in alla bajsångor, så när hon kom ut var hon nästan hög på lukten. Hon fick bara skrattattack efter skrattattack. Hon skulle prata i telefon, men skrattade bara. Och så skulle en av de där slamkillarna prata allvar med henne, för de hade inte hittat felet så de skulle prata om vad de skulle göra åt det, men hon stod bara och skrattade.

 

Vi andra har också varit väldigt skrattiga och flummiga idag. Undrar om man kan bli hög på bajslukt? Det verkar så...

En mycket speciell dag. Den avslutades med en bra kommentar från min kollega. "Jag vill bara hem och ta helg så att jag kommer bort från den här skiten...bokstavligt talat!"

---

Veckans godaste: Marabou mjölkchoklad