Nu är jag inne i en ledig period igen, jobbar inte förrän på tisdag tror jag. Det är visserligen skönt med ledigt...slappar mycket, och försöker läsa alla mina olästa böcker. Så jag har det gött.

För många inlägg sedan skrev jag att jag skulle skriva om Strävan efter resultat någon gång. Tänkte att jag kunde göra det nu.

På högstadiet hade jag nämligen universums sämsta idrottslärare. Allt hon hade i tankarna var resultat, resultat och resultat. Antal mål och snabba tider. Att det heter Idrott och Hälsa tänkte inte hon på, för jag har inget minne av att hon tog upp hälsa någon gång.

Jag har ett speciellt minne från när vi skulle springa ett visst antal kilometer. Jag har aldrig tyckt om idrott men den här gången beslöt jag mig för att verkligen göra mitt allra bästa. Och det fungerade. Jag sprang hela sträckan utan att stanna. Visserligen sprang jag inte särskilt fort, men det var inte det som var mitt personliga mål utan det var att klara hela sträckan.

När jag kom i mål var jag superstolt över mig själv. För en gångs skull att jag gett mig fan på att klara det, och klarat det! Men det enda min kära idrottslärare sa var att jag sprang för sakta och att jag låg på IG-gränsen för det.

Sedan dess har jag avskytt allt det där med att sträva efter resultat. I och för sig kan jag hålla med om att om man själv vill slå personliga rekord i sin träning etc så kan det vara en bra peppning. Men om en lärare håller på så där mot sina elever så peppar det absolut inte. I alla fall inte mot sådana som mig, som aldrig nådde de där resultaten hon tyckte att man skulle nå.