Visst känns det som att när man var liten så var vädret alltid perfekt. På vintrarna låg det stora högar av snö på marken och på somrarna sken solen dag ut och dag in! Var det så eller är det bara efterkonstruerat?

Eller tog man vara på vädret på ett bättre sätt då än vad man gör när man blivit äldre? När jag var liten var jag ju ute på vintern och gjorde snöänglar, snögubbar, snöborgar, åkte pulka...allt möjligt! Jag tog ju verkligen vara på att det fanns snö! Och på somrarna klättrade jag i träd, cyklade runt på grusvägarna, lekte i skogen och hoppade hage när solen sken. Det kanske är därför man minns de där dagarna när vädret var som det skulle, för att man gick ut och njöt av det!

Nuförtiden sitter jag inne om det är snö ute. Det är ju så jääävla kallt ju! Nä då gör jag mig lite varmt te och läser någon bok istället, och klagar över kylan. Och är det varmt på somrarna, tror ni inte jag sätter mig i skuggan? Och om jag nu går ut och lägger mig i solen så ligger jag ju bara stilla. Jag gör ju inget direkt.

Det får bli mitt nya löfte...att ta vara på snö och sol när det finns! Så jag inte bara sitter och muttrar över de varma vintrarna och de kalla och regniga somrarna.

Men den här vintern är faktiskt helt störd. Vi har en glasaltan på vårt hus. Varje år brukar vi notera i almanackan när man kan sitta där ute och äta lunch för första gången på året utan att frysa. Det brukar bli framåt april som våren börjar ge sig till känna och värma upp den altanen. Häromdagen gick jag ut dit för att hämta något och jag kunde lätt ha suttit där och ätit lunch och inte frusit ett dugg. I februari! Det är sjukt...

---

Jag känner en oro i magen. Jag går och är rastlös och känner mig ensam. Jag har varit med min älskade i en hel vecka i sträck nu, och vant mig vid att ha honom där vid min sida. Nu har han åkt hem till sig och allt känns så tomt! Det är så ensamt utan honom! Usch, jag går bara runt i huset, som om jag går och letar efter någon...Och jag som aldrig brukar ha så mycket emot att vara ensam hemma. Nu är det riktigt jobbigt. Jag brukar aldrig känna mig ensam fastän jag är själv, liksom. Förstår ni? Men nu känns det så tomt! Jag längtar till onsdag, då ska jag jobba. Då får jag något annat att tänka på. Och så kommer föräldrarna hem på kvällen så då blir det lite rörelse i huset igen.

Kan inte bara telefonen ringa? Eller kan inte mobilen vibrera av ett ankommande sms? Något livstecken? Usch, nej nu ska jag inte deppa! Ikväll blir det Köping och Nip/tuck! Det ska bli gött. Och om exakt två veckor sitter jag och mannen på ett flygplan på väg till Gran Canaria! Jag har mycket att se fram emot!

Jag är faktiskt på en topp i mitt liv. Jag är otroligt lycklig för det mesta. Jag har världens bästa och vackraste pojkvän, otroligt fina vänner (som jag tyvärr är usel på att hålla kontakten med, men tro aldrig att jag inte älskar er. Jag älskar er!) och en systerson vars utveckling är underbar att följa. Ja, jag har det riktigt bra! Nu känns det lite bättre.

---

Veckans film: The Terminal