Hej. Mitt namn är Cancer. Stör jag? Ja, det gör jag nästan alltid, på något sätt. Nästan i alla fall.

Jag måste berätta...Jag kommer just från en gammal kvinna. Hon var mycket vacker och lugn, som om hon skulle ha väntat på mig. Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat. Satt med händerna i knät när jag kom...och log. Man såg att hennes ögon hade sett va de behövde se. Hon hade en mycket mild blick. Och hennes händer, de var så spröda. Som vackert mejslade fågelvingar och hon rörde dom så försiktigt över kroppen när hon märkte att jag hade kommit. Som om hon ville hälsa på mig. Tala om att hon inte var rädd.

Men det...det är ovanligt. Oftast så blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är klart det. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen. Att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på spets, där den egentligen alltid borde vara. Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden trots allt. Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö. Men det hinner ni, det lovar jag. Men...hinner ni leva?

Ni får förlåta mig men, ni verkar så vilsna ibland som om ni inte visste vad det är som ni saknar så förtvivlat. Tills jag knackar på. Då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund ska tas till vara, ett andetag är ett himmelrike, varje soluppgång är unik och alla futtiga saker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting. Som om jag hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?

Ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar jag mig tillbaka självmant, och ger er en stund till. Och det glömmer ni aldrig. Egentligen skulle jag kanske sätta mig en stund hos er alla där ute. Bara för att se vad som händer. Jag skulle kanske göra er en tjänst. Vem vet?