Igår var jag grymt nervös när jag gick till skolan. Jag skulle nämligen få se en avliden person! Skolan anordnar detta eftersom vi tyvärr kommer att få se döden i vårt framtida yrke, och för att förbereda oss får vi chansen att se en avliden person innan vi är ute i verksamhet. Den ende person jag har sett död är morfar, och då var jag fyra år så jag kommer inte ihåg så mycket.

Det jag nästan var mest nervös över var att jag inte visste hur jag skulle reagera. Man fick ju liksom bara släppa kontrollen och se hur man skulle beröras av det, och det var lite otäckt.

Vi träffades först i en lärosal (gruppen bestod av ca 16 personer) och skolprästen (honom har jag skrivit om förut, han är nog min nya idol) och en kvinna från en begravningsbyrå berättade för oss hur det hela skulle gå till. Kvinnan berättade om mannen vi skulle få se, hur han hade dött och hur det skulle se ut när vi kom till Patologen. De hade gjort i ordning honom i kistan och han bar sina egna kläder. Nu blev jag nog åtminstone dubbelt så nervös som innan för det var först nu det blev så verkligt. Någon hade verkligen dött, en hel grupp med anhöriga sörjde den här personen och jag skulle snart få se en död människa. Var han blek? Skulle det lukta konstigt? Tänk om jag känner igen personen i kistan?

Vi begav oss iväg till Patologen och samlade i ett rum. Medan kvinnan från begravningsbyrån gick in för att öppna kistan och tända lite ljus berättade skolprästen att det fanns stolar längs väggarna i rummet där kistan stod och att vi fick gå ut om vi ville, sätta oss om vi ville, ta hans hand om vi ville, gråta om vi ville...ja, vi skulle inte skämmas över våra reaktioner och viljor.

Sedan var det bara att ta steget in i rummet. Jag vill inte ens veta hur hög pulsen var innan jag såg kistan, men så fort jag gjorde det lugnades hela jag. Det var lite häftigt faktiskt. Jag blev bara avslappnad, men otroligt berörd. Ibland fick jag fråga mig om det verkligen var en död kropp jag såg eller en vaxdocka. Man ser ju liksom att det inte är en levande människa - det finns ju ingen själ där liksom - men ändå står man och väntar på att bröstkorgen ska höjas och att han ska öppna ögonen.

Jag blev nog mest berörd av att han var så fin! Det vackraste var att han hade ett leende på läpparna. Vem vill inte dö så? Det såg ut som om han låg på sofflocket och tog en lur efter maten. Väldigt rofullt.

Han såg ut att ha det så bra, men ändå är ju den stora, stora skräcken att någon man känner ska hamna där. Det var mest det jag stod och tänkte på. Tänk när jag står här och titta på någon av de mina? Jag försökte verkligen slå ifrån mig de tankarna men det gick bara inte och tårarna brände.

Jag stod stilla och tittade på honom hela tiden, men en del gick runt kistan, någon rörde hans hand och en annan gick ut för att komma in lite senare. Efter en lång tids tystnad satte jag mig ner. Begravningsbyråkvinnan berättade hur de tar hand om en död person, om svepningar och begravningar etc. Efter ytterligare en stund var det dags att gå därifrån. Jag kände att jag ville ta farväl på något sätt så jag gick fram och tittade på honom och sedan rörde jag hans hand. Det var en himla speciell känsla som jag aldrig kommer att glömma.

Efter det gick vi tillbaks till lärosalen och gick laget runt så vi fick prata ut om våra känslor inför, under och efter mötet. Alla kände i princip samma sak. Alla hade varit nervösa innan, alla hade berörts under och alla var tacksamma att de hade gjort det efter.

Tankarna gick till mannen i kistan hela resten av dagen och natten. Det gick bara inte att släppa det. När jag kom hem till den tomma lägenheten ville jag bara gråta, samtidigt som jag kände tacksamhet över att ha fått se honom. Det kände bättre när David kom hem. Dels för att jag kunde prata ut om allt och dels för att tankarna lämnade mannen i kistan och fokuserade på tvätt, matlagning och sambo istället, vilket var väldigt skönt. Men på natten kom tankarna igen så jag vaknade, antagligen efter någon dröm, och kunde inte somna om sen.

Det var inte otäckt alltså. Allt blev bara så verkligt. Döden har varit något riktigt abstrakt och "långt borta" för mig, tills igår. Det kan hända när som helst för vem som helst. Och det märkliga (eller är det märkligt?) var att jag inte en enda gång tänkte på att det var skrämmande att jag en gång ska hamna i en kista, utan istället var det tanken på att jag ska stå bredvid och se någon jag har känt i kistan som var den mest fruktansvärda och den som gav mest ångest.

Idag har jag inte tänkt på det sättet. Hans leende har jag fortfarande på näthinnan, och det kommer jag nog alltid ha, men det är jag tacksam för. Det här har gett mig styrka! Och idag vill jag nog mena att tankarna har gått mer åt livet än åt döden. Att man ska glädja sig över det lilla och över vardagen!

---

Ikväll ska jag inte tänka alls, bara njuta! Jag och pappa ska nämligen se ett tributeband som heter Mersey Beatles. Japp! En Beatleskväll blir det! Ska bli så underbart! Allsång hela kvällen!

Egentligen är hela den här veckan underbar för min sambo jobbar lunch så han är hemma om kvällarna. Det är en lyx som heter duga, och om han inte tvingas jobba heldag på fredag så ska vi fira med tacos. Jag som älskar det!!!!!