Jag har fått tentaresultate från tentan jag gjorde i början av mars och JAG KLARADE DET! Vågar knappt tro det, med tanke på dagens datum och allt, men jag måste sätta mig ner och inse att jag faktiskt kommer slippa omtenta! Så otroligt skönt! Lättnad!

Idag har vi haft reflektionsgrupp i skolan. Det är nästan samma sak som gruppterapi, och den här första terminen så kommer det vara obligatorisk att gå på två möten. Resten av utbildningen är det frivilligt men kommer ses som en merit. Anledningen är väl dels för att vi i vårt framtida yrke kommer få se och vara med om en hel del jobbiga situationer och förhoppningsvis kommer vi då få ta del av liknande reflektionsgrupper och prata ut om vad som har hänt och så vidare. Och sen är det väl för att vi ska börja med oss själva innan vi börjar hjälpa andra.

Gruppen bestod av sju personer plus handledaren. Handledaren vi hade var skolprästen. Som vanligt blir jag först lite anti och irriterad över att dom ska blanda in religion i allt, men nu var han inte där som präst utan mer som terapeut och lyssnare. Han var verkligen jättebra och lätt att öppna sig för. Det var en himla massa fördomar som krossades, trevligare människa får man leta efter! Och man behövde ju inte ta upp nått jobbigt liksom, man fick prata om vad man ville.

Vi började med att sitta tysta i två minuter. Efter det fick vi titta igenom en mängd bilder och så skulle vi välja ut en bild som passade in bäst på oss utifrån frågan "Hur känner du dig just nu?", sedan skulle man berätta varför man hade valt den bilden. Jag valde en bild föreställande en kille på en motorcykel i väldigt hög fart. Jag tyckte det symboliserade lite hur det känns i utbildningen. Det går med en himla hastighet och det känns inte som man hänger med jämt, så jag kom fram till att jag måste sakta ner lite ibland för att se meningen i det jag läser.

Sedan fick vi ett gäng nya bilder, och nu skulle vi utgå ifrån frågan "Vad längtar du mest efter just nu?". Det var mycket svårare tycker jag, men tillslut valde jag en bild av en äldre man som var förvillande lik min morfar. Det fick symbolisera min familj lite också.

Sedan skulle vi säga två saker som kändes lätta med utbildningen och två svåra saker. Det jag tyckte var lätt var dels det här med att jobba i basgrupp i och med att det gör det lättare att plugga när man vet att man kan fråga några om man inte förstår och så vidare. Det andra lätta var att hitta intresset eftersom målet är att bli sjuksköterska och det är en himla bra motivation till att plugga. Det svåra är att strukturera upp sitt liv så att man tar sig tid till att plugga utanför schemat också. Det andra svåra tycker jag är det teoretiska. Vi pratar mycket om celler nu. Atomer och skit. Där känner jag mig lost!

Efter detta kom vi in på ett samtal om döden och det var här det blev jobbigt för många. Tre personer började gråta, och jag var snudd på jag med. Den 22:a april kommer vi att få se en avliden människa hos patologen, och tanken på att den människa vi kommer få se då lever nu...den var jobbig och obehaglig. Jag tycker även det är lite jobbigt att inte veta hur man kommer reagera. Den enda människa jag har sett död är just min morfar, och då var jag bara fyra-fem år så jag fattade inte så mycket. Så jag är lite nervös över vilka känslor som kommer väckas, och kanske minnen också.

Reflektionsgruppen var i alla fall givande tycker jag. Jobbigare än man hade väntat sig, när vi kom in på döden och allt, men ändå väldigt skönt.

Efter det satte jag mig i bibblan och pluggade på lite det här med celler och allt tråkigt. Sedan unnade jag mig en riktigt härlig vårpromenad runt Stångån! Gudars så skönt väder! Om det kommer ännu mer snö, efter det här soliga vädret, då vet jag inte vad jag gör!!! Jag passade även på att köpa lite godis för att fira tentan!

Ikväll blir det nog lite True Blood. Jag har fått tillåtelse av David att se det även när han inte är hemma om kvällarna! Han är ju inte lika vampyrgalen som jag är!

Såg ni förresten Färjan i måndags? Älskart!