Jag har varit fullt upptagen med praktik på sistone och har därför inte uppdaterat bloggen på länge, men idag var sista dagen på den Njurmedicinska avdelningen så nu ska jag dela med mig lite.

I torsdags var första dagen på vår fem-dagars-praktik. Jag begav som sagt till Njurmedicinska och var så pirrig man bara kan bli. Men känslan var bra på en gång. Stämningen inom personalen var verkligen toppen och det smittade av sig på patienterna så det var riktigt härligt att se! De flesta patienter på den avdelningen är såklart njursjuka, men det finns även patienter med reumatologiska besvär och även några som är flerdiagnostiserade och som sjukhuset inte riktigt vet vart de ska placera. Mest äldre människor men ett fåtal yngre, en var bara något år äldre än mig. De flesta är återkommande patienter, tyvärr, och vissa får stanna under en längre tid.

Jag har fått ta blodtryck, tömma kateter, bädda sängar (med och utan patient i sängen), tvätta en patient i sängen (övre och nedre toalett), munvård på patient, ta blodsocker och förflytta patient. Jag följde även med och hämtade en patient på en annan avdelning, var med på en njurbiopsi (man tar vävnad från njuren med en lång nål) och på dialysen (man renar blodet på de patienter vars njurar inte fungerar, eller så kan de helt sakna njurar). Utöver det har jag delat ut mat till patienter, observerat hur dokumentationen går till, varit med på ronder med läkare, varit med på medicinutdelning och på de dagliga kontrollerna av ex. temperatur, puls etc.

Jag trodde att jag skulle tycka det var mer obekvämt än vad det var, som till exempel att tvätta de nedre, intima delarna på en patient, eller att se dem byta blöja på en gammal tant. Men det var inte alls så farligt, snarare väldigt intressant och lärorikt. Man tycker ju så himla synd om dom. Det var flera fall jag funderade mycket på om "Är det här verkligen ett värdigt liv? Är det överhuvudtaget ett liv?". I vissa fall tänkte jag liksom att om det var jag som låg i den där sängen så skulle jag hellre vilja dö på en gång än att leva mina sista år utan att ens kunna vända på mig själv så personalen måste ha ett vändschema, eller med alla dessa jobbiga behandlingar. De patienter som går på dialys måste liksom göra det minst tre gånger i veckan, annars överlever de inte. Hur kan det kännas egentligen? Det måste ju vara hemskt! Men jag har verkligen fått en inblick i sjukhuslivet och det är jag överlycklig över. Jag känner att jag har valt rätt yrkesbana!

Dialysen var nog det jag tyckte var mest obehagligt. Man kan krasst beskriva det som att de har opererat ihop en ven och en artär i patienten (det kallas en fistel) och i den sticker dom in en nål, fäster en slang (jämförs med artären) där blodet från fisteln går till ett filter (jämförbar med njuren) som renar blodet. Det renade blodet går igenom en annan slang (venen), in i ett annat hål i fisteln och på så sätt renas patientens blod. Så renas vårt blod hela tiden i njuren, men har man inte fungerande njurar så är dialysen sättet att överleva på. Patienterna fårligga där i tre-fyra timmar, ungefär varannan dag.

När de stack in nålar i fisteln under patientens hud kände jag hur kallsvettig jag blev så då gick jag och satte mig. Men de är vana på dialysen vid svimmande och bleka personer. Det var en anställd som jobbade där som till och med sa att hon egentligen inte borde jobba där för hon tycker kroppsvätskor är väldigt äckligt. Haha! Fast jag vet inte om jag tyckte det var äckligt, jag bara såg allt blod rinna genom slangarna och kände hur det började snurra. Men det gick bra, och det var väldigt intressant att få se dialysen.

Men där var vi bara en förmiddag, annars var vi som sagt på njurmedicinska! Och gudars vad jag trivdes! Personalen är ju så van vid att ha studenter där så de var hur bra som helst på att lära ut. Hur pedagogiska och snälla som helst! Och jag har verkligen lärt mig tokmycket på dessa fem dagar! Det jag känner mig mest osäker på är nog just att bemöta patienter. Jag har ju liksom aldrig träffat en särskild sjuk person förut sådär. Vad säger man till dom liksom? Men jag kände att man kände sig säkrare på slutet så bara man får öva så ska det nog ge sig.

Det var allt lite sorgligt att gå därifrån idag. Kändes konstigt att gå tillbaka till skolan. Men jag har många fler praktiker att se fram emot. I dagsläget känns dock de framtida praktikerna väldigt skrämmande för då kommer man ju få sticka nålar och ha egna patienter som man ha ansvar över. Men det är ju det som är yrket så det är ju bara att ge sig in i det! Jag kan bara hoppas på att personalen på mina kommande praktiker kommer att vara lika förstående och pedagogiska som de var på njurmedicinska!

Imorgon väntar tentaplugg som fan. Ja, på fredag är det tenta och det var ju jävligt smart tajmat att de har placerat vår praktik precis innan en tenta. Man har ju varit helt slut av alla intryck och alla nya kunskaper och inte orkat plugga ett dugg!! Så imorgon blir det att sitta mest hela dagen!

Fredag: Som sagt tenta. Men framför allt: Älskling fyller år! Det ska firas med ett hejdundrandes familjekalas på lördag, och på fredag får vi också lite gäster. Jag tror alla har berättat för mig vad dom ska köpa till honom, så jag sitter inne med en himla massa information, hihihi! Det tycker inte David om! Han är nästan lika pirrig som man var när man var fem! Gull!

Nä nu ska jag lyssna på underbara Beatles innan jag går och lägger mig. Just det, jag skulle ju berätta om konserten med Mersey Beatles! Men jag får nog skjuta på det ännu ett inlägg tyvärr. Det är nog mest jag själv som är intresserad men jag ska allt tvinga på er lite Beatles om det så är det sista jag göra, hahaha!